Jonas Gardell er en av mine store herlige helter:
Her er et sitat fra hans dagbok
http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp?id=259
skrevet 08.07.2007
Jag är en frisinnad herre utan fördomar. Många av mina bästa vänner är heterosexuella och jag accepterar dem i stort sett helt och hållet för vad de är. Ibland kan jag tycka att det är konstigt och lite obegripligt vad de håller på med men jag överser med detta och gillar mina heterovänner ändå. Troligen är det ju medfött, och de stackarna kan inte hjälpa att de är som de är.
Men ibland tar sig heterosexualiteten så extremt besynnerliga och rentav sjuka uttryck att man inte kan låta bli att uppröras. En av de märkligaste avvarterna av heterosexualitet måste vara ”Kärnfamilj spelar minigolf.”
Jag kommer just från en regnig söndag på en minigolfbana där pappa i keps koncentrerade sig stenhårt för att lyckas slå sin hustru på den bana som hade formen som en gigantisk tekopp och på så sätt – som han själv sa – försvara sin manliga stolthet. Allt mer irriterad slog han sin lilla boll mot den gigantiska tekoppen utan att träffa det hål det var meningen att han skulle penetrera. Bakom honom växte kön av otåligt väntande fyraåringar, och bredvid honom stod andra heterosexuella hannar och ropade triumferande och hånande kommentarer i en sån där ”vi har gjort lumpen”-gemenskap som för en utanförstående helt normal homofil är obegriplig.
Var hur heterosexuella ni vill, men måste ni verkligen ta en minigolfbana uppbyggd kring temat ”Värmdö runt” på blodigt allvar?
Gör som en glad fjolla gör: Strunta i att spela och låt fyraåringarna regera, de har i alla fall vett att ropa: ”Ja! Mååål!” när de föst bollen i hålet med händerna – eller om ni prompt måste spela: fuska när ni fyller i protokollet och lämna minigolfbanan som en vinnare.
skrevet 02.08.2007:
Genom mitt arbete får jag många brev. Härom veckan fick jag ett brev från en människa som beskrev sig själv som ”skadat gods”. Han menade att han var skadat gods och att därför borde förkastas.
Det visade sig att han var hiv-positiv och att han nu kämpade för att våga tro att Gud kunde förlåta honom det, att Guds kärlek kunde omfatta också han som var ”skadat gods”
Förbannelse över de människor som lär andra människor att de är ”skadat gods”. Förbannelse över de människor som lär andra människor att Gud är sådan.
En annan person frågade mig om det finns en andra chans om man gjort bort sig.
Jag svarade: Kära du, livet är ingen audition!
Livet är ingen audition där vi ständigt måste bevisa för Gud att vi duger.
Av någon anledning har jag flera gånger de sista veckorna också fått förtvivlade brev från unga människor som fått lära sig att Gud inte älskar dem för att de är homosexuella. Skrev just ett svar till en sådan ung förtvivlad människa. Jag skrev:
«Det sägs att det bara finns två orsaker till allt. Kärlek och rädsla. Det människan gör, gör hon antingen i kärlek eller av rädsla. Inget annat finns.
Av kärlek växer du och dem du handlar mot i kärlek.
Av rädsla krymper du och din nästa.
Detta är en tumregel du kan hålla dig till:
Kristendom handlar alltid om kärlek.
Homofobi handlar alltid om rädsla.
Att vara homofob och kristen går därför inte ihop.
Däremot går det alldeles utmärkt att vara homosexuell och kristen.
Kristendom handlar alltid om kärlek.
Kristendom handlar aldrig om rädsla.
Jesus säger: På frukten känner man trädet.
Gud är kärlek. Du är inte skadat gods! Du är skapad och älskad just såsom du är. Var inte rädd!»
Och jag vet att jag kommer att få skriva det här brevet, om och om igen, ett helt liv. För det kommer alltid finnas människor drivna av sin egen rädsla, sitt eget hat, sin egen oförmåga till kärlek, och som därför orsakar förtvivlan när de borde orsaka glädje, som kastar i fångenskap när de borde vara de som sprider det glada budskapet: du är inte fånge, du är Guds mest älskade barn!
skrevet 01.08.2007
Idag i Svenska Dagbladet skriver en kristen jurist en debattartikel och vill ta bort lagen om hatbrott, dvs den lagen som säger att det är förvärrande om en misshandel eller ett mord sker på grund av hat för att någon är muslim, bög eller zigenare eller liknande.
Det är så sorgligt. Alltid när någon försvarar rätten att hata så är det kristna. Kristendom som ju handlade om kärleken till nästan, inte hatet till henne. Att man kan gå så vilse.
För ett halvår sen meddelade Iran att man skulle återuppta seden att stena människor till döds som straff för äktenskapsbrott. Fem kvinnor och två män väntade på avrättas. Straffet som stipuleras i Guds lag verkställs så att den dömda grävs i jorden så att bara överkroppen sticker upp. Därefter kastar man sten på henne eller honom tills hon dör. Lagen stipulerar att stenarna inte får vara så stora att man dör av ett eller två kast, inte heller får de vara så små att de inte kan räknas som stenar.
Guds lag stipulerar alltså att den dömde skall plågas ihjäl. Hon eller han skall alltså lida innan hon dör.
Vad är det för Gud som ens kan tänka ut något så hemskt?
Det påminner mig om min barndoms mobbare, de som jagade mig över skolgården och trängde upp mig i ett hörn och kastade sten på mig. Vad är det för Gud som står på deras sida?
Eller den gången jag lyckades hinna fram till vaktmästaren på skolan och gömma mig bakom honom. Han sköt undan mig med orden: ”Den som ger sig in i leken får leken tåla!” och låste sin dörr, lämnade ut mig åt dem som skulle slå mig.
Jag har alltid avskytt det uttrycket. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla.” Varför är det så givet? Hur ska man veta vad man tål och inte tål? Och för det mesta väljer man inte leken, utan leken väljer en.
Hur hittar man en Gud som inte tänker ut plågsamma straff i sin himmel, hur hittar man en Gud som inte överlämnar en till ens mobbare och stänger sin dörr?
Det var ju kärlek, inte hat, det handlade om.
STØRST AV ALT ER KJÆRLIGHETEN ! 