Gabriellas sång – Helen Sjöholm

Denne sangen er dedikert min kjære venn Sverre Magne som døde 8 oktober 2004.

Først i går fikk jeg beskjed om at han er død.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
(Oh, oh, oh…)

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Blåbærturen av Alf Prøysen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

«Det var en deilig sommerdag at Pelle sa til Kari
Nå går vi ut i skauen for det er så mye bær
Så får vi med oss Lillebror og Kjellemann og Mari
For det er nok å ta av, det er mange tuer der
Men vi må ha en plukkekopp og den må være stor
Så stormet alle sammen inn i kjøkkenet til mor
Og Pelle fikk et melkespann og Kari fikk et krus
og Mari fikk en melkekopp og Kjell et kremmerhus
Så fløy de opp i skauen i en glad og vilter flokk
Og Lillebror fløy sist og skulle plukke i et lokk

 

Så kom de opp i skauen og så kom de til ei slette
Der var det bare blått i blått så langt du kunne se
Sa satte de seg ende ned så spiste de seg mette
Så fant de seg en tue hver og ropte; fritt for det
Nå ser vi hvem som først får fullt, nå setter vi gang
Og over hele sletta sa det; kling og pling og plang
Først sang det i et melkespann så klang det i et krus
Det danset i en kopp og raslet i et kremmerhus
Men fra den minste tua sa det, plingeling i flokk
For oppi den satt Lillebror og plukket i et lokk

Men plutselig så hørte de det raslet bakom trærne
Jeg tror det er en bjørn, sa Kari, jeg vil hjem, uhu
Det er nok kanskje bjørn, sa Kjell, ja okse er det gjerne
I hvert fall er det sikkert at det kanskje er ei ku
Det beste er, sa Pelle og så seg listig om
At vi går pent og stille ned den vegen hvor vi kom
Først gikk Pelle med et melkespann og Kari med et krus
Og Mari med en kaffekopp og Kjell et kremmerhus
Men Lillebror som sistemann gikk ikke stille nok
Der ringlet det av tjuefire blåbær i et lokk

Så kom det no’bak Lillebror det braket så i kvisten
Så spratt det fram et loddent dyr fra blåbærlyng og bar
Og tenk, så var det Passop du som ville leke sisten
Han hadde luktet sporet, så han visste hvor de var
Så lekte de en stund og spiste hele koppen tom
Og siden gikk de hjem og trommet; trommelommelom
Ja’ Pelle på et melkespann og Kari på et krus
Og Mari på en kaffekopp og Kjell et kremmerhus
Slik gikk de hele vegen hjem i rekke og i flokk
Og aller sist gikk Lillebror og trommet på et lokk»

-Alf Prøysen

Nå ser eg sola – Bjørn Eidsvåg

– Har hatt det fælt
Har gjort møkje dumt
og bare låst meg inne.

– Har vært ein tosk
syns synd på meg sjøl
har vore døv og blinde.

– Har vore på leit etter
noke eg har kalt identitet
Harholdt på å drukna i ein pøl
av sjølmedlidenhet.

Refr.
Nå ser eg solå
nå kjenn’ eg varmen
nå hør eg byen
musikken og larmen
Nå ser eg sol å

nå kjenn eg varmen
eg kjenne det krible
nå skrur eg på sjarmen
og går ut.. ..

– Har hatt det fælt
Har gått rundt meg sjøl
og bare glodd i speilet.

– Har gravd meg ned
Har grubla og tenkt
men aldri kjent meg heile.
– Då kom du og trakk fra gardina
så lyset flomma inn
Du sa eg va flott, og det va mange
som trengte varmen min.

Den første løvetann – av Alf Prøysen

 
Det stod en liten løvetann så freidig og tilfreds
på landeveiens grøftekant med sølevann til knes.
Et bustehue lyste gult: Å nei, hvor jeg er fin!
Den hadde nettopp speilet seg i sølepytten sin.

I grøfta gikk en liten pjokk, som pjokker ofte går,
i våt og skitten kjeledress, med gult og bustet hår.
Han satte seg i søla ned og strakte ut ei hand
og nappet opp med rot og topp sin første løvetann.

På vegen kom det mange barn, de kvidret lyst og lett
imens de ordnet fort og flinkt en blåveisblå bukett.
Og pjokken ropte: «Se på meg, hva jeg har funnet her!»
Men barna bare lo og sa : «Så pjuskete den er!»

«Å nei, så menn,» sa pjokken, «jeg skal ta den med til mor,
så sier hun at den er fin og jeg er veldig stor.»
«Det si’r hun for å trøste deg,» sa de som stod omkring.
«For du er bare fire år og skjønner ingenting.»

Da stabbet pjokken hjem igjen og snufset littegrann,
og blomsten hang med hodet ned og lengtet etter vann.
Han åpnet døra sent og tungt, og plutselig sa mor:
«Å gid så fin en blomst du har – og nei hvor du er stor!»

«Du si’r det bare for å trøste, du,» sa pjokken likegla.
«Å langtifra» sa mor og lo. «Jeg mente det jeg sa.
Det aller største mor vet om, er nemlig guttemann
som kommer hjem og har med seg sin første løvetann.»

Floden (Bjørn Eidsvåg)

floden.jpg

Det renner ei elv, en duvande flod gjennom livet mitt

Eg fylles av mildhet og fred når eg vasse i sivet ditt

Og kver gang eg våge å bada i deg blir eg heil og rein

Og eg kjenne eit lindrande ljus gå gjennom marg og bein 

ref:Eg lure nå på koffor bade e’kje meir i det

Koffor, koffor når eg kjenne det goa du gjør med meg

Det kan nesten virka som om eg prøve å unngå det

Og eg føle meg redd for nåden og glea du skjenke meg

Forunderleg, forunderleg 

Det finnes en brønn, ei kjelda te liv i min egen plass

Kjærleik e navnet å blikket blir klart ved det minste glas

så kver gang eg våge å drikka av det blir eg heil og rein

Og eg kjenne eit lindrade ljus gå gjennom marg og bein 

ref:Eg lure nå på koffor drikk eg ikkje meir av det

Koffor, koffor når eg kjenne det goa du gjør med meg

Det kan nesten virke som om eg prøve å unngå det

Og eg føle meg redd for nåden og glea du skjenke meg

Forunderleg, forunderleg  

Eg vil trossa den motstand eg har mot å ta imot det som e godt

Det ikkje lurt å gå rundt å sjå etter det som eg alt har fått 

ref:Eg lure nå på koffor bade e’kje meir i det

Koffor, koffor når eg kjenne det goa du gjør med meg

Det kan nesten virka som om eg prøve å unngå det

Og eg føle meg redd for nåden og glea du skjenke meg

Forunderleg, forunderleg

NÄR LÖVEN FALLER.. carola häggquist

tre.jpg

När löven faller av och kvar e vi,

Ett litet frö får dö och bli till liv

När regnet faller ner utför min kind

Du torkar alla tårar med din vind

Då ser jag din kärlek mot mig

Då känner jag livet ifrån dig

När regnet faller ner utför min kind

Då vet du att jag älskar

Som himlen runt vår jord ditt ord består

Och leder mig på vägen som jag går

Som ljuset ifrån skymning gör mig väl

Så styrker du det svaga i min själ

Så ser jag din kärlek från dig

Så känner jag livet inom mig

Som himlen runt vår jord ditt ord består

Då vet jag att du älskar

Störst av allt e kär STØRST AV ALT ÄR KJÄRLEKEN

Den går igenom död

Går igenom döden för mig

Den renar mig renar mig omigen

Då vet jag att du älskar

Du älskar mig… 

 

  Jag ger dig allt jag lämnar aldrig dig

Nu ser jag din kärlek mot mig

 

Nu känner jag livet ifrån dig

När löven faller av och kvar e vi

Då vet jag att du älskar

Nu ser jag din kärlek mot mig

Nu känner jag livet ifrån dig

När regnet faller ner utför min kind

Då vet du att jag älskar

I natt jag drømte… (Cornelis Vreeswijk)

I natt jag drømde nogot som

jag aldri drømt førut,

jag drømde det var fred på jord

och alla krig var slut.

Jag drømde om en jattesal

dar statsmenn satt i rad.

Så skrev dom på ett reversal

och reste sej och sa:

Det finns inga soldater mer

Det finns inga gæver,

och ingen kanner langre til

det ordet ”millitær”.

På gatorna gikk folk omkring

och drog från krog til krog,

og alla drack verandra till

och dansade och log.

I natt jag drømde nogot som

jag aldri drømt førut,

jag drømde det var fred på jord

och alla krig var slut.

I natt jag drømde nogot som

jag aldri drømt førut.

Jag drømde det var fred på jord

och alla krig var slut.